Så var det plötsligt tisdag, dagarna rullar på i ett snabbt tempo, tänk, idag har 21 av 60 dagar passerat, vi har redan varit här en tredjedel av tiden. Jag måste väl erkänna att jag börjar längta hem lite, hemkär som jag är!

 

De senaste dagarna har vi varit söder om Nkhata Bay på två olika literacy cirklar, miljön runt här är fantastiskt vacker! Vi har bland annat fått se rubber trees, som man utvinner rubber från, rubber som i suddgummi! Vi stannade till där på hemvägen idag och det är jättemysig skog. Träden har en skåra från vilken rubbern (vilken svenskelska det här blir, någon koda antar jag det är) rinner ner i små krukor som är upphängda på träden.

 

Vad gäller vägarna i Malawi kan jag konstatera följande:

1. Att de är i fruktansvärt dåligt skick, gropar, bitar där asfalt saknas med mera.
2. Att vägarna är smala, knappt så man kan möta. Möter man en bred lastbil är det så man vill blunda!
3. Att om bil eller lastbil går sönder (tro mig, det händer ofta här nere) så får de stå kvar längs vägkanten, som varningssystem bryter man kvistar och lägger en bit innan bilen åt vardera håll, detta för att andra förare ska kunna sakta ner i god tid.
4. Sakta ner ja. Även om vägarna är i det skicket och storlek att det på svenska vägar skulle vara max 50 km i timmen, håller förarna hastigheten av 80, 90, till och med över 100 km/h. På den finaste sträckan idag hade vi en hastighet av 120 km i timmen, tänk er en vägbredd på en gata inne i ett mindre samhälle…
5. Att detta gäller på vägar med oerhört mycket folk längs med vägkanterna
6. Att jag är oerhört tacksam att vi har en chaufför!

 

Det är fortfarande mycket tankar om fattigdomen här nere. Något som hittills uppkommit vid varje intervju är att en av de stora utmaningarna trots att personerna nu är literate är att de inte har pengar till att förändra. Man vill så gärna hjälpa till, särskilt idag när byn där vi var, på grund av ett stort antal föräldralösa barn startat ett nursery (småbarnsdagis) som skriker efter pengar. De barn som sprang runt under intervjun var helt ljuvliga. Jag satte mig på huk för att hälsa på dem och de höll på att välta mig då alla skulle fram för att få uppmärksamhet och få känna på mig, så söta!

 

Man får som sagt dåligt samvete över att inte kunna hjälpa, och det känns fel att hjälpa på ett ställe men inte på andra, och lite på varje ställe går ju inte heller. En tuff situation som man får försöka klara av. Det märks att Betty och Beatrice, som ändå jobbar med detta på heltid, också tycker situationen är allt annat än lätt.

 

Samtidigt är jag djupt imponerad av hur mycket byborna åstadkommer, trots att de har så lite. Det är många som tar hand om föräldralösa barn, även om de i själva verket knappt klarar av att föda sina egna barn. Den värme som finns hos byborna gör mig varm inombords. Malawi kallas för ”the warm heart of Africa” och vad jag har sett så här långt gör mig benägen att hålla med det uttrycket!