Fredagen åkte vi till Livingstonia över dagen, en resa som blev intressant på flera sätt. För det första var den nära att inte bli av. Matunkha skulle ha alldeles för mycket betalt för att ta oss dit så vi var inställda på att åka hem till Mzuzu, när Vasco (guiden från Matunkha) fixade så att en lokal minibuss körde oss i stället för betydligt lägre summa, dock även den i överkant. Mot av vi bjöd på lunch följde även han med, så vi fick turen guidad i alla fall samt att han höll koll på de tre minibussförarna som var ena riktiga klåpare.

Livingstonia ligger vackert placerat med underbar utsikt mot Malawisjön, vägen dit är dock allt annat än bra med många snäva svängar. Jag tvivlade flera gånger på om vi skulle komma upp över huvud taget, vilket säger en del. Besökte museum, vattenfall och kyrka innan färden gick neråt igen. När vi närmade oss Rumphi igen fixade minibusschaufförerna lift åt oss med en privatbil ner till Mzuzu, betydligt bekvämare än minibuss och riktigt trevliga personer i bilen. Nu kan vi med andra ord näst in till pricka av att lifta från vår transportlista, en lista som nu nästan är komplett efter att vi på morgonen åkt på lastbilsflak. Vi saknar nu bara tåg, motorcykel och vanlig cykel för att ha testat verkligen alla färdsätt i landet…

Efter en lördag som började med lunch hos Beatrice och som slutade med besök hos Bernard (som egentligen bara skulle bli en snabbvisit men som slutade med middag och varsin manikyr/pedikyr av Bernards fru Hannah, efter en söndag där vi bakade kanelbullar hos Betty, och efter en måndag med resa till hantverksbodarna i Nkhata Bay, återstår nu bara en enda dag i Mzuzu innan vi säger tack och på återseende till våra vänner på dioceasen. Det känns jättekonstigt!

Just nu får vi dock tillägga att vi EVENTUELLT landar i Sverige på lördag eftersom vi inte riktigt vet hur läget på Island ser ut. Intressant att följa när vi inte har tillgång till aktuell information… Har vi riktigt otur blir vi strandade i Addis Ababa och det känns ju intressant… Men förhoppningen är fortfarande att nästa gång ni hör från mig befinner jag mig på hemmaplan i Borås, efter 9 veckors oförglömliga veckor i Malawi, the warm heart of Africa.

Måndag morgon, efter en natt på Matunkha utanför Rumphi, började vi vår färd mot Nyika med vår guide Vasco bakom ratten. Hela resan skulle gå på ”dirt roads” som ickeasfalterade vägar kallas här nere. Efter dryga timmen anlände vi nationalparkens entré där vi besökte deras informationsrum och fick lite information om vilka djur som är möjliga att se på Nyika. Rullade vidare och fick snart se en stor grupp babianer som befann sig bara några få meter från bilen. Det var en häftig syn. Efter picknicklunch, ytterligare en grupp babianer (som förvånade guiden då han inte sett dem så långt in i parken tidigare) och efter att ha sett spår av elefantger (som olyckligtvis hade skaffat visa till Zambia) började vi närma oss Nyika platån och träden blev allt mer sällsynta.

Efter att ha haft närkontakt med en hjord zebror kom vi fram till Chelinda camp och ”checkade in” i vårt lilla hus där vi skulle tillbringa de närmsta dagarna. Vi blev välkomna av vår egen kock/allt i allo och med en brasa som hemtrevligt brann i den öppna spisen. Efter en kortare promenad runt campen fick vi middag och satt sedan och pratade framför öppna spisen. Var skönt med en brasa då kvällarna på Nyika lätt blir lite kyliga med en temperatur som letar sig ner mot 10 grader… (ja, man har blivit bortskämda med värmen, kommer kännas kallt att komma hem!)

Vaknade på tisdagen upp till ett grått och trist väder men det kändes ändå rätt svårslaget att sitta vid frukostbordet och kika ut över platån och spana in djur genom en kikare. Inte varje dag du studerar zebror genom köksfönstret… Hela tisdagen och onsdagen spenderade vi runt omkring platån. Vi hann med ett par bilfärder, varav en ledde till högsta toppen på platån, även om vi fick gå sista biten då det var något brant. Klara dagar går det se ända till Malawisjön och Moçambique men när vi var där låg molnen lågt och vi såg inte många meter. Turligt nog klarnade det tillfälligt upp och vi såg en skymt av sjön. När vi återigen var vid bilen var vi tjusigt blöta upp på halva vaderna.

Några promenader avverkades också, varav en fick lov att avslutas i ösregn så då var det extra skönt att komma in i stugvärmen till en härlig brasa. Vyerna runt omkring platån var verkligen obeskrivligt vackra och såg ut att vara målade i pastellfärger. Vi kunde också komma riktigt nära djuren som lever där, och kunde se flera olika slags antiloper, zebror och fågelarter. Av orkidéerna fanns mest vissna rester kvar men en som i folkmun kallas tallorkidé stod fortfarande i full blom.

Återvände på torsdagen så sakteliga mot Rumphi och efter en ren sockerkick till lunch åkte jag och Hanna kungligt sista 5 kilometrarna till parkentrén. Med benen dinglande ner i bilen satt vi på biltaket och vinkade glatt till förvånade personer… (Färden var rätt långsamt så oroa er nu inte för mycket där hemma =D)

Nu till detaljer som kommer få er att skaka på huvudet och säga ”Suck, den där Therése” eller ”Menar du allvar?”.

1. Therése dricker numera te, på Nyika avverkades ca 4 koppar te per dag och det har fortsatts sedan hemkomsten (det drick dock med socker i)
2. Therése lyckades på en 4 dagars resa slarva bort inte en, utan TVÅ långärmade tröjor, båda stora favoriter i garderoben. Hoppas nu på varma sista dagar då bara en långärmad tröja återfinns i garderoben.
3. Therése lyckades också få både guiden och Hanna att vika sig dubel av skratt genom att kalla Forget-me-not (Förgät-mig-ej) Forgive-me-not (Föråt-mig-ej). Jag bevisade också att jag hade lärt mig vilka som var roan antilopes genom att säga att det är de som har ögon… (De har vita markeringar runt ögonen är väl rätta beskrivningen…) Felsägning som kommer bli historiska=)

Ska bli väldigt skönt att komma hem och få vara anonym igen, att inte känna allas blickar riktade mot mig så fort jag visar mig utanför huset. Få slippa att varje dag bli påhoppad av barn som säger ”Give me money” eller av försäljare som vill sälja turistprylar. Det är sådana små detaljer som gör att jag har svårt att känna mig till 100 % hemmastadd hemma här (bortsett från alla jag längtar efter därhemma alltså). Dessa detaljer gör en ideligen påmind om att jag är en utböling som bara är här på tillfälligt besök.

Men alla underbara, trevliga, givmilda, tacksamma människor som vi träffat under våra besök på de sammanlagt 24 literacy cirklarna överväger med råge allt annat. Det är människor som har så otroligt lite men som ger och åstadkommer så otroligt mycket. Jag är djupt imponerad av dessa människor som fått mig än mer ståndaktig att hålla fast vid mitt motto att inte ge upp förrän jag försökt, misslyckats och försökt igen. ”Du kan om du vill” är det starkaste intrycket jag fått av alla dessa människor och det är något som jag verkligen kommer ta med mig genom livet.

Tillbaka i Mzuzu efter en vecka i Embangueni. Har avverkat 11 intervjuer denna på 3 dagar, känns rätt imponerande.

I tisdags var tanken att vi skulle åka redan klockan 7 på morgonen men ingen bil eller Betty och Beatrice dök upp. Det visade sig att Mgoza som vi skulle åkt till först hade drabbats av mässlingen och förra veckan hade 5 barn dött av sjukdomen. Facilitatorn där ville inte utsätta oss för smittorisken och det tackar vi för, även om vi väl ändå har vaccinerats mot detta. Klockan var över ett innan vi rullade iväg mot Embangueni. På vägen stannade vi till för att köpa skor för jag köpte ett par skor på söndagen som både Betty och Beatrice ville ha då de är snygga och framförallt billiga, 500 MK (25 SEK) är billigt även i deras ögon=)

Det tog några timmar att ta sig ner till Embangueni, sista sträckan på smala grusvägar och då är det ändå ett hyfsat stort område. Vi checkade in på Donald Frazers guest house som var helt okej och åkte sen för att träffa några människor som hade koll på läget inför veckan. Blev bjudna på någon lustig frukt som såg ut som en mini-african pineapple, invändigt som typ en passionsfrukt och som smakade gurka. Lustig var namnet. Åt middag på guest houset som väl inte var höjdarbra då maten var ljummen… Tog en dusch och njöt då det var först gången sedan vi anlände landet som jag fick ta en VARM dusch.

Onsdagen gick i rask takt med 4 intervjuer, varav i en av dem vi fick träffa en EN dag gammal liten tös, så söt! (Vi fick också se en killing som bara var några timmar gammal… det var bebisarnas dag i embangueni!) Fick kokta majskolvar och pumpa från en cirkel som vi åt hemma hos en släkting till Betty medan vi tittade på släktingens bröllopsfilm från nyårsdagen. Här nere är traditionen att brudparet får pengar från bröllopsföljet och det var inte så att pengarna gavs allt på en gång utan i olika konstellationer dansade folk fram till brudparet som stod med varsin stor korg där man la pengarna. Detta håller på i timmar! Galet, men kul att se!

Besökte också ett ställe som jobbar mot AIDS där de sålde väskor och egengjort papper för att få in pengar till sin verksamhet. Om jag kom därifrån med något? Hm… jag överlåter till er att svara på den frågan…

Torsdagen rullade också på i högt tempo, fyra intervjuer även då, och vi körde på vägar som vi, återigen, definitivt inte kunde köra på meden stor jeep. I Embangueni om något fick vi erfara att tumbuka-stammen i Maawi är givmild. När vi var klara för dagen hade vi i bilen flera pumpor, majs, ägg, kassavarötter, sötpotatis, en slags sockerrör… ja, ni hänger med. Vi hade dessutom köpt stort lager med bananer för ingenting typ, och jag o Hanna köpte fem små paw-paw-plantor av en cirkel som vi ska ge till dioceset. Lunchen bjöds vi på av en facilitetor, vi hade liksom inget val. Folk här nere ger av det de har.

Fredagen innehöll även den 4 intervjuer, som vi lyckades klämma ihop så vi var klara vid tretiden. Bilen var vid det laget ännu mer välfylld, men än mer majskolvar, pumpor, jordnötter och, flummigast av allt, två hönor! Levande sådana. Jag fick en svart höna på tredje intervjun och Hanna fick en vit höna på sista intervjun. Dessa döpte vi raskt till Yin och Yang. (Yin blir kvällens middag, dock ytterst tacksam att jag slipper vara med under förvandlingen höna – kycklingklubbor…)

När intervjuer var avklarade gjorde vi något totalt onödigt som samtidigt var väldigt roligt. Vi besökte Zambia=) Embangueni ligger nämligen bara 27 kilometers skuttig grusväg från Zambiska gränsen. Så nu har jag varit i Zambia, förvisso bara i några minuter och bara några få meter in i landet men jag har varit där och har bildbevis på mig på ”rätt” sida bommen. Hade också en trevlig konversation med gränsvakterna som var jättetrevliga och mycket informella. Det komiska är att inne i Malawi så går i stort sett varje polis runt med en k-pist. Vid gränsen såg vi inte ens en enda liten batong! ”Vadå, vi är inte i krig med några” tyckte gränsvakterna, ”Han är Malawian och jag är Zambian och vi är vänner”. Så skön stämning. Efter ha fyllt bilen ännu lite till med två säckar majs gick färden norr ut till Mzuzu igen. Skönt att vara tillbaka ”hemma”.

Idag lördag är mellandag i Mzuzu innan vi åker till Nyika och safari. Idag står shopping samt besök hos Betty för att smaska Yin på agendan (usch, vad brutalt det där låter, men jag vet iaf att det var en lycklig höna som fått springa löst och mått väl…) Kommer förmodligen en sista uppdatering från Malawisk mark nästa helg för sen är vi ju snart i Sverige. Om exakt två veckor (Klockan 10.00 för att vara exakt) landar vi på svensk mark igen. Det känns just nu orealistiskt för det är nu som jag på allvar börjat vänja mig vid kulturen och kunnat börja njuta av den.

Så var det påsk i Malawi. I torsdags passade vi på att gå en shoppingtur och insåg att det fanns betydligt fler shoppar än vad vi kunde ana. Kom hem med en kjol och ett par skor, oväntat lite faktiskt!

Långfredagen tillägnades studier, HELA dagen. Våra vänner här nere spenderade dagen i kyrkan fastandes för att hedra Jesus lidande, vi skrev på uppsatsen i tolv timmar istället.

Påskaftonen ägnades åt studier samt åt ett besök hemma hos Betty med familj. Hon hade världens sötaste, snart treåriga dotter vid namn Angel som hade energi som hette duga. Jag vart lektant för hela slanten (när jag inte kan vara det åt Lego måste jag ju hitta supplement). Bjöds på nsima med grönt och kyckling till som intogs på afrikanskt sätt, med händerna. Roade Bettys man som tyckte jag hade klara svårigheter med metoden=)

Söndagen ägnades även den åt studier och nu närmar vi oss 20 sidor uppsats, skönt att det rör på sig! Blev även ett kyrkobesök på morgonen och en liten promenad i ett oerhört kvavt Malawi.

På tal om kvavt, idag är det så att det rinner om en, har regnat hela natten men är ändå extremt kvavt och fuktigt ute, att man faktiskt inte vänjer sig vid det!

Idag satsar vi återigen på studier innan vi åker på intervjutripp på fyra dagar. Det närmar sig slutet på vår resa, om mindre än tre veckor är vi hemma igen!

Tänkte passa på att lägga upp lite bilder från vår semestervecka. Inte så många som jag önskat men internet är så otroligt långsamt så ska jag inte tillbringa en hel dag på internetcaféet så får jag lov att prioritera.

Våran bostad på Chizumulu. Vår alldeles egna lilla gräshytt!

Också ett sätt att tillbringa sin uppsatskurs. I skuggan av ett palmträd...

Transport från Chizumulu till Likoma African style. Kan säga att över en timme mitt ute på vattnet i en liten båt när solen stekte var varmt!

Hur man också kan spendera uppsatskurser...

Branta kullar på Likoma Island som just forserats.

Färden fortsatte sedan över ön.

Dags för hemfärd med Ilala. I bakgrunden ser ni Mocambiques kust och hur nära Mocambbique ligger öarna!

Idag fick vi en glad överraskning när vi skulle ut på intervju. Vi passerade nämligen en enorm teplantage! Jag har inte sett så mycket te någonsin, inte ens om jag adderar allt det te jag sett i mitt liv typ. Det var hektar efter hektar fyllda med tebuskar. Rätt häftigt att se faktiskt. Plockade till och med en liten kvist som jag ska pressa och ta med hem=)

Nu är vi påsklediga fram tills på tisdag. Ska väl framför allt försöka få en hel del pluggat men även avverka en del affärer. Vi har hela tiden sagt att vi ska göra shoppingen i slutet, men nu har vi insett att vi typ befinner oss i slutet. Vi är i Mzuzu nu under påsk, sen är vi iväg tisdag till fredag. I Mzuzu lördag för att på söndagen åka till stället som driver Nyika safarin. Kommer hem fredagen därpå och har då lördag till tisdag kvar i Mzuzu innan vi tar bussen söderut till Lilongwe. Helt sinnessjukt vad tiden går fort!

Åter ute på fältet igen, igår en intervju, idag tre. Helt slut i huvudet, det tog på krafterna att ha semester=) Fick dock idag reda på att dioceset går på påskledighet redan i morgon eftermiddag så torsdag blir en intervjufri dag. Det blir med andra ord en mycket kort arbetsvecka, om man då räknar bort all tid för transkribering av veckans intervjuer samt analyserandet som vi tänk påbörja nu under påsk.

Denna vecka håller vi till norrut istället för österut mot Malawisjön. Det är kul att se lite nya miljöer. Nu är vi verkligen uppe i bergen och kör, idag åkte vi nära två timmar på en grusväg innan vi var framme vid cirklarna. Det är oerhört vackra vyer, som inte gör sig till rätta på bild utan som måste upplevas personligen!

Måndag

Gick om bord Ilala runt halv fem, då vi kom till hamnen med dioceasens lastbil. Vi hade mycket väl kunnat gå en runda genom Nkhata Bay men eftersom det var marknadsdag och fult av folk, samt vi hade tunga ryggsäckar höll vi oss kvar på båten.

Enligt tidtabellen som båten uppenbarligen har skulle vi lätta ankar vid 20.00, men först 21.43 började vi vår färd mot semestern. Då hade vi hunnit avverka både middag och typ pratat om allt vi kunde komma på.

På färjan stötte vi på ägaren till Wakwenda Retreat där vi skulle spendera våra första två nätter, eller ja, en och en halv natt som det kom att bli…

Resan över till Chizumulu Island tillbringades på övre däck. Afrikansk natt. Kolsvart. Stjärnhimmel och ljumma vindar. Blev några timmars sömn på hårt trägolv med mitt myggnät som huvudkudde. Inte det bekvämaste kanske men jag sov ändå otroligt gott!

Vi anlände Chizumulu strax efter två på natten och efter en knölig väg genom ”economy class”, över till en mindre båt och vidare till ytterligare en båt blev vi rodda in till Chizumulu och Wakwenda. Med färjan i ryggen och mörker i fören, en oerhört vacker, stjärnklar himmel och ljudet av årornas färd genom vattnet var det en magisk upplevelse!

Ön var becksvart då elen är avstängd mellan 22 och 06, lite underligt då det är den tid den behövs som allra bäst! Min ficklampa var uppskattad! Vår gräshytt är helt underbart söt. Allt som finns i den är en dubbelsäng med myggnät, en liten ”bokhylla” och en taklampa typ. Golvet består av sand. Öppnar vi dörren ser vi ut över vattnet som skvalpar in över stranden. (Hade uppenbarligen otroligt tur dessutom eftersom flera andra hade besök av råttor under nätterna...)

Tisdag

Runt fem väcktes vi av öns alla tuppar som tyckte det var morgon. ”Hope someone orders chicken tonight!” var kommentaren från en kanadensiska som också vaknat.

Wakwenda är mysigt men standarden känns inte skyhög så vi är på sätt och vis glada att vi fortsätter över till Likoma i morgon, men en dag på denna ljuva ö, där vi kan njuta av livet med gratis snorkelutrustning duger bra det med=)

Efter frukust bestående av sandwichar och en cola blev det snorkling och ta det lugnt. Vi tog också flera turer över ön för att utforska den. Vi hade bland annat turen att stöta på Henry, e av retreatens anställda, och fick låna hans träkanot för att testa att paddla. Det gick jättebra… i fem meter! En kombination av vågor, dålig balans och en unghund som ville i båten var inte den bästa så vi slog runt. Blev istället rodda en tur i en större båt av fem småkillar som tyckte vi var väldigt konstiga=)

Vattnet härute är jätteskönt, typ varmare än det varmaste vi kan få i duschen i Mzuzu vilket förvisso inte säger så mycket då vad som helst skulle vara varmare än vår dusch, haha. Såg lite fisk när vi snorklade men inte överdrivet många sorter vilket Malawisjön ju är känd för.

På kvällen åt vi middag tillsammans med resten av folket på retreaten, en intressant blandning människor. 2 svenskar (vi alltså), 2 finnar, en israeliska, en britt och tre kanadensare.

Onsdag

Usel sömn på grund av tupparna och en fest som inte tystnade förrän efter fem, då en rejäl regnskur kom. Ska bli skönt att slippa ifrån tupparna. Bara att hoppas att de inte återkommer på Likoma!

Lyxade till det till frukost och åt pannkakor med skivad banan samt varsin sandwich. Därefter trängde många ihop sig i en liten båt med motor för färd till Likoma Island. Det var med andra ord transport a la Malawian style. Båten var totalt fylld av människor och väskor!

En timme och en halv timme senare, efter ex antal dopp av chitenga som fick fungera som solskydd, anlände vi Mango Drift på Likoma. En riktig paradisstrand!(Vi upptäckte när vi gått ur att vi kunde ha åkt med runt till rätt sida av ön men det var ju lite sent påkommet…)

Underbar strand, turkos vatten, en bra bok i skuggan och god mat (sandwichar, börjar ett mönster urskiljas?) Rena paradiset var det ja! Vi stannade på Mango drift tills efter tre då vi hoppades att solen inte var lika varm, för hur kul är det att korsa en 3 km bred, mycket kullig ö i gassande solsken, med varsin tung ryggsäck dessutom?

Solen gassade, väskorna var tunga och backarna var branta. Vi var trots chitengor (nog det mest användbara jag köpt här nere, funkar som kjol, som handduk, som täcke, som kudde, som solskydd) extremt svettiga när vi efter dryga timmen kom fram till St. Peters Cathedral. Temperaturen måste ha varit uppe i minst 35 grader!

Fick nyckel till vårt hus (ja, vi hade ett eget hus med sovrum, dubbla toaletter, dusch och kombinerat vardagsrum & kök). Vi köpte lite ägg och potatis samt lånade köksredskap av deanens fru men upptäckte att det var elfel i köket efter ett större strömavbrott en vecka tidigare.

Blev istället inbjudna till deanens fru där vi bjöds på te med sandwichar samt fick testa den omtalade nsiman som är basfödan här nere och består av en grötliknande massa av majsmjöl. Var en trevlig kväll!

Torsdag

Varm natt, varm dag. Började sakna ”svala” Mzuzu som vi insåg har ett betydligt mer behagligt klimat än öarna. Tog oss en tur över till Mango Drift även denna dag efter en avstickare åt annat håll. När vi anlände där klockan tio var vi helt slut eftersom det var så sjukt varmt!

Finns det något bättre än att ligga i en hängmatta i skuggan av ett stråtak, ha en kall dricka i ena handen, en bok i den andra, blicka ut över sjön som glittrar i solskenet och höra vågorna skvalpa mot stranden?

Fredag

I fredags var det förväntad hemresedag eftersom Mr Bernard erbjöd oss åka med honom hem i kyrkans snabba båt eftersom han skulle på möte på ön. Vi valde därför att ta det lugnt, var på morgongudstjänst i katedralen (som hölls för att fira jungfru Marias bebådelsedag). Vi förstod inte så mycket eftersom hela gudstjänsten var på chichewa men det var en upplevelse eftersom präster och församling sjunger fram bönerna istället för att trist läsa dem.

Fick oss även en guidad rundtur i katedralen som firar 100 år nästa år. Tyvärr är den rätt nedgången eftersom den vansköttes åren efter det att de skotska missionärerna lämnade ön.

Halv fem började vi undra lite vad det var frågan om eftersom vi inte hört något från Mr Bernard. Vi frågade deanen (vad det nu är på svenska) och det visade sig att Malawianer är ungefär lika bra på kommunikation som BHS, för mötet var uppenbarligen framskjutet en vecka och ingen hade meddelat oss detta faktum. Vi hade med andra ord en hel dag till att spendera på paradisön!

Lördag

Vaknade tidigt av att regnet vräkte ner. ”vad skönt” tänkte vi som for rätt illa av värmen, eftersom det var så kvavt och syrefattigt. När regnet upphörde tog vi oss till Mango drift off track, dvs valde stiglös väg dit, vilket resulterade till att mitt ena ben ör rätt rejält bandagerat idag eftersom jag skrapade upp det på stenar lite här och där). Var skönt att gå när solen inte gassade för fullt.

Dagen spenderades återigen i hängmatta, i sjön och på solstolen när solen väl tittade fram någon timme. Så härligt att bara att ta det lugnt och njuta av livet.

Runt halv fem tog vi en båt ut till färjan (det är så långgrunt på många ställen i Malawisjön att på de allra flesta ställen används Ilalas livbåtar som transport till och från Ilala). Vi funderade på att resa andraklass eftersom priset skilde sig enormt åt, men hamnade till slut uppe på övre däck på en madrass vi hyrde. Spelade kort med två kanadensiskor och sov sedan gott (i omgångar iaf) på vår madrass. Vi kom till Nkhata Bay redan vid tvåtiden på natten men valde att stanna kvar och sova tills det ljusnade efter fem.

Så fascinerande att ligga och titta upp på natthimlen, och se himlen lysa upp av blixtar som omringade oss större delen av färden. Precis när vi på morgonkvisten sa ”vad skönt att det inte regnade” så började det ösregna. Halv fem tog vi en överfull minibuss från färjelägret hem till Mzuzu (lustigt hur många hem man kan ha!) och stupade i säng några timmar till.

Ja, det var vår vecka det i, i Theréses ögon, korta drag=) I morgon drar allvaret igång igen med en ny intervjutur. Semestern är slut för den här gången.

Av en slump började vi diskutera skräddare i veckan (slump och slump, skräddare nämndes under en intervju) så helt plötsligt satt vi i torsdags i en bil till det Anglikanska klostret här i Mzuzu och skräddaren som jobbar där. Så nu ska jag få några kjolar och en topp uppsydda efter mina mått. För en hel dräkt tar han ca 75 kronor att sy upp… Så idag lördag har vi varit på marknaden och köpt mer chitengatyg som ska lämnas till skräddaren. Riktigt roligt!

I torsdags blev intervjun inställd för andra gången för vi kom helt enkelt inte fram. När tre kilometer återstod var vägen väldigt lerig, och det i kombination med en extremt brant uppförsbacke satte stopp på färden. Vi hade kunnat fortsätta till fots men som Betty sa, vi kan kanske ta oss upp för backen, men sen är det en lika brant utförsbacke… Chauffören fick sålunda backa vår stora jeep 500 meter för att kunna vända om.

Istället åkte vi till en demonstrationsträdgård där vi fick lära oss lite om jordbruk. Det är anglican diocese som har trädgården för att kunna lära folket i området om hur de kan få sitt jordbruk mer lärorikt, och trädgården används bland annat av just MULDP som vi studerar.

Nu har jag sett hur jordnötter växer, tyckte jag var roligt! Visst borde man kunnat förknippa att de växer under jord men så smart är inte jag=) Drar man upp plantan ser det ungefär ut som när man drar upp potatis. Fick även se ett paw-paw-träd, kul!

I fredags var det full ruljans i Mzuzu, då var presidenten här för att inviga National Bank of Malawis nya byggnad (en hypermodern byggnad som faktiskt är riktigt snygg, vi har varit där några gånger, för även om den invigdes i fredags har den varit i bruk sen i januari). Presidenten är för övrigt rätt velig. Vi fick när vi kom hit reda på att han skulle gifta sig den 1 maj. Detta blev sedan tidigarelagt till den 25 april, alltså dagen efter vi landar i Sverige, för att nu vara ändrat till den 17 april. Vi kommer alltså kunna titta på bröllop här i Malawi innan vi åker hem!

Vi var själva inte på invigningen men stora delar av kontoret var där så vi kom sent ut i fält eftersom bilarna var försenade tillbaka. Återigen bar det ut i bushen, och lika vackert som alltid är det med djupa dalgångar och höga berg. Vårt favorituttryck här nere (Tack vare Hanna) som alltid får chaufförerna att skratta är ”its gonna be a bumpy ride!”

Annat som kan sägas är att det är till Nyika national park som är en av Malawis största nationalparker, mest känd för sin storslagna natur där Nyika Plateau sträcker ut sig, 2 300 meter över havet.

Djurlivet inkluderar sebra, elefanter och leoparder bland mycket annat och platån är världskänd för sina fåglar och orkidéer (som inte hör till djurlivet, jag vet med det står så i vår information =D).

Jag kan med största sannolikhet säga att vi kommer få en once-in-a-lifetime upplevelse om en månad när vi åker till Nyika!

(oj vad detta lät som ett reklaminslag för Nyika, men jag ville ju bara berätta lite mer!)

Jag lämnade bodarna med några smycken, en jättefin träskål med mönster urkarvat och salladsbestick. Jättefint alltihop! Men vad mycket mer jag kunde ha köpt om jag bara vetat att jag kunde fått hem det… Att stödja lokala hantverkare är ju faktiskt också ett sätt att stödja ekonomin här i landet!

De senaste dagarna har vi varit söder om Nkhata Bay på två olika literacy cirklar, miljön runt här är fantastiskt vacker! Vi har bland annat fått se rubber trees, som man utvinner rubber från, rubber som i suddgummi! Vi stannade till där på hemvägen idag och det är jättemysig skog. Träden har en skåra från vilken rubbern (vilken svenskelska det här blir, någon koda antar jag det är) rinner ner i små krukor som är upphängda på träden.

Vad gäller vägarna i Malawi kan jag konstatera följande:

1. Att de är i fruktansvärt dåligt skick, gropar, bitar där asfalt saknas med mera.
2. Att vägarna är smala, knappt så man kan möta. Möter man en bred lastbil är det så man vill blunda!
3. Att om bil eller lastbil går sönder (tro mig, det händer ofta här nere) så får de stå kvar längs vägkanten, som varningssystem bryter man kvistar och lägger en bit innan bilen åt vardera håll, detta för att andra förare ska kunna sakta ner i god tid.
4. Sakta ner ja. Även om vägarna är i det skicket och storlek att det på svenska vägar skulle vara max 50 km i timmen, håller förarna hastigheten av 80, 90, till och med över 100 km/h. På den finaste sträckan idag hade vi en hastighet av 120 km i timmen, tänk er en vägbredd på en gata inne i ett mindre samhälle…
5. Att detta gäller på vägar med oerhört mycket folk längs med vägkanterna
6. Att jag är oerhört tacksam att vi har en chaufför!

Det är fortfarande mycket tankar om fattigdomen här nere. Något som hittills uppkommit vid varje intervju är att en av de stora utmaningarna trots att personerna nu är literate är att de inte har pengar till att förändra. Man vill så gärna hjälpa till, särskilt idag när byn där vi var, på grund av ett stort antal föräldralösa barn startat ett nursery (småbarnsdagis) som skriker efter pengar. De barn som sprang runt under intervjun var helt ljuvliga. Jag satte mig på huk för att hälsa på dem och de höll på att välta mig då alla skulle fram för att få uppmärksamhet och få känna på mig, så söta!

Man får som sagt dåligt samvete över att inte kunna hjälpa, och det känns fel att hjälpa på ett ställe men inte på andra, och lite på varje ställe går ju inte heller. En tuff situation som man får försöka klara av. Det märks att Betty och Beatrice, som ändå jobbar med detta på heltid, också tycker situationen är allt annat än lätt.

Samtidigt är jag djupt imponerad av hur mycket byborna åstadkommer, trots att de har så lite. Det är många som tar hand om föräldralösa barn, även om de i själva verket knappt klarar av att föda sina egna barn. Den värme som finns hos byborna gör mig varm inombords. Malawi kallas för ”the warm heart of Africa” och vad jag har sett så här långt gör mig benägen att hålla med det uttrycket!